Det finns en ny regel inom innebandy som förändrar spelets dynamik – spelarna på avbytarbänken måste numera sitta ner. Vid en första anblick kan det verka som en obetydlig förändring, men i själva verket påverkar den spelet på ett sätt som få hade förutsett.
Avbytarbänken har länge varit innebandyns ”sjunde spelare”, där spelarna inte bara återhämtar sig, utan även bidrar till lagets energi och dynamik. Att nu tvingas sitta ner dämpar detta och tar bort en viktig del av spelets intensitet.
Innebandy är, och har alltid varit, ett fartfyllt och passionerat spel där varje sekund räknas. Spelarna på bänken har haft en betydande roll i att elda på sitt lag, skrika ut taktiska instruktioner och ge extra kraft i kritiska lägen. När spelarna tvingas sitta ner förlorar bänken sin puls, sitt liv. Det är som att sätta en strypkoppel på det emotionella engagemang som gör sporten så intensiv.
Det argumenteras för att regeln syftar till att skapa ordning och minska kaoset på bänken. Men ordning har aldrig varit något som kännetecknar innebandyn. Den är kaotisk, oförutsägbar, och just det gör den så spännande. När spelarna på bänken sitter tysta försvinner en del av det som gör sporten levande – den konstanta interaktionen mellan de som spelar och de som är redo att hoppa in.
Spelet riskerar nu att bli mer statiskt, mindre levande. Visst, spelet på planen är det centrala, men innebandyn har alltid handlat om mer än bara de fem utespelarna och målvakten. Den sjunde spelaren, bänken, har alltid varit en del av spelets karaktär. Och nu, när denna del tystas ner, riskerar sporten att tappa en del av sin själ.
Visst, det går att förstå intentionen bakom regeln, att ge en mer ”disciplinerad” bild av innebandyn. Men i verkligheten har det motsatt effekt. Spelarna på planen känner av den tysta bänken, och den energi som tidigare fanns där smittar inte längre av sig på spelet. Det är inte längre samma kamp, samma gnista.
För att behålla sportens intensitet och energi måste bänken få vara fri. Den sjunde spelaren måste få stå upp, elda på, och bidra till det tempo som gjort innebandyn till den publikfriare den är.